Men rastlösheten, och vad man gör av den. Den kan ju skimra lite om man till exempel flyttar till nån metropol eller fjärran bort. Eller om den tvingar till att skapa något. Men när man sitter kvar där man satt, kanske med gitarren i knät, samma stad, samma jävla ackord, det finns ingen rörelse. Långa tidsrymder som kan sammanfattas i antal kaffekoppar, antal versaler i dagboken, antal personer som man tänker på.
Det slutar vara en intensiv rastlöshet som bokar biljetter, skriver listor med låttitlar och går promenader på natten, ringer uppriktiga samtal. Det börjar vara en trött rastlöshet. Monotoni kan vara vacker men då måste den förvandlas till något. Jag skriver ingen fatwa mot vardagen direkt, det blir lätt maskerad att ignorera morgonbussen, tandborstningen, trötta CSI-avsnitt, pasta igen. Spar era konfettiregn. Men det är sol, lördag, allt är väldigt långt bort och väldigt nära.
Ibland tror jag att allt jag gör är att försöka avsluta en mening jag började på när jag lärde mig skriva, säg i sexårsåldern.
Men det blir dans ikväll väl. Jag har mousserande. Kvällen blir nog bättre än dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar