Den här hetsen jag känner, över att dag läggs till dag och en dag står döden och knackar på dörren, inget sensationellt i detta, men den känslan nådde sin kulmen idag när vi gick omkring på Skogskyrkogården.
Så stor! Och vackert, öppna ytor, eftermiddagsljus som silades mellan granar, i en glänta låg ett kapell som såg ut som något ur en sagobok. Det fanns inga vräkiga tvåmeters familjegravar, stenarna och korsen var ganska anspråkslösa.
Det ska tydligen finnas avdelningar med muslimska och rysk-ortodoxa gravar, men vi hittade inte dit, och inte heller fann vi Greta Garbos grav.
Bilden med den slitna grå stenen visar inte texten, men där stod: "1942-1947. Vår älskade lilla Birgitta. Sov gott tills uppståndelsens morgon."
Det fanns en busshållplats inne på kyrkogården, men bussen går bara förbi på lördagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar