Att klappa Lucifer

Jag har sagt upp mig!
Alltså från jobbet som tidningsutdelare. "Jag avsäger mig tidningsuppdraget nu, ska flytta till Södertälje i dagarna" sa jag. Vet inte riktigt varför jag skulle blanda in Södertälje i det hela. Therese, som hon hette, anmärkte surt att hon redan strukit mig eftersom de fått hämta upp flera högar med tidningar som jag inte delat ut. Sugigt jobb verkligen, man tjänar typ femti spänn i veckan för att dela ut tvåhundra tidningar. Jag delade inte ut en enda, men borde kanske ha gjort papier machier-figurer föreställande Velvet Underground i naturlig storlek.

Denna fredag är en ganska såsig en. På teve visar dom en halvhjärtad filmatisering av nån Henry James-roman och jag har lite halvhjärtat druckit folle framför youtube. Igår var det trevligt, E och E kom över på TP och Rappakalja och lite rödvin även om ingen gick på att "karnyffla" är ett låneord från tyskan som betyder att förföra någon på en höskulle.

Jag fick klappa Lucifer idag, det är nog Stockholms finaste hund i mitt tycke. Hussen hans är trevlig och verkar känna igen mig nu men protesterar mot allt jag säger. Hussen: "Jaa Lucifer är så slö idag, jag måste dra honom efter mig." Jag: "Han är väl loj av solen". Hussen: "Neeeej!Han har ÄRVT det!"

Försöker få styrsel på lyrik och sån skit men skriver nästan bara på tunnelbanan eller när jag är extremt hungrig och det ger ett speciellt anslag, för expressivt ibland. Det är underligt hur vissa ord dyker upp hela tiden, till exempel, BARN, NAMN, HUDAR, NÄTTER, RÄKNAR, APRIL....vetefan alltså.

Jaja. Beckett vet hur den dära slipstenen ska dras mot pennan i alla fall.
Den här kan man nästan dedikera till Husse och hans Lucifer:


vilket förråd av panik vi än gick ut med
skall vi återvända med lika mycket
mellan en man och hans hund skall ingen panik gå
förlorad
vore han så en hynda


(Beckett,ur dikten Serena II)



Annars är dagens läsning Katja Ekis Ekmans artikel i dagens DN, "Alla vill vara i minoritet", senaste numret av Arbetaren och senaste 00-Tal.

Ur Ekis Ekman-artikeln:

"För det råder ingen tvekan om att det finns konflikter mellan kvinnor på grund av klass, etnicitet, sexuell läggning och så vidare - men under ytan utspelar sig ett helt annat drama. Det är konflikten mellan två verklighetsuppfattningar: den materialistiska och den postmoderna. Det har inte med identitet att göra, utan med ideologi. Man säger: rätten att definiera sanningen har tillhört de mäktiga i samhället, den har varit eurocentrisk och patriarkal, även inom feminismen - därför ska vi inte ha någon sanning alls. Men bara för att privilegiet att definiera vad som är sant tillhört vissa, betyder det ju inte att inget är sant helt plötsligt."