Det var svårt att kliva upp idag, jag tänkte på mitt saldo, jag tänkte på att jag antagligen inte tar mig till Arbetsförmedlingen idag heller, och jag tänkte på min svårstämda gitarr på golvet. Jag tryckte in Camera Obscura i stereon och kokade min gröt. Jag bläddrade i DN Kultur. En intervju med Markus Krunegård. Sommaren 2001 var jag på ungdomsläger i Ytterjärna, anordnat av antroposoferna. Jag satt i mitt tält med ett blandband och lyssnade mycket på Laaksos Vesi, en sorglig bit på finska. Jag gick en workshop i afrikansk dans och vågade aldrig prata med en söt, något dysfunktionell kille i flanellskjorta som hette Sam. Nu är Laakso en grupp som irriterar mig. Jag tycker de hade kunnat stanna i det sound de hade på sin första EP. I stället har de brakat på med en rätt jobbig powerpop. Den fåniga Danderydskillen på mitt telefonjobb hade dem som sitt favoritband. För någon helg sedan kom vi inte in på klubben vi köat en timme för så vi traskade till Debaser där de nödvändigtvis skulle ta 150 spänn för en Laaksospelning.Vi avböjde. De är överallt. Markus Krunegårds nya singel heter "Jag är en vampyr" och jag vill inte lyssna. Lyssna på Håkan i stället. "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", fin låttitel. Romantik deluxe och jag bara: jatack. Det finns väl mycket nostalgi där, Håkans musik har följt mig sedan, jaa, början av gymnasiet? Jag kommer ihåg att jag var i stallet och mockade när radion spelade Känn ingen sorg för mig Göteborg och jag tänkte oh vad är det här, och sen var det kört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar