I Tyskland firas Sankt Martinhögtiden i dagarna. Jag såg ett tåg av ungar med papperslyktor i nävarna idag och misstänkte att det var samma grej som vi firade i waldorfskolan. Man firar minnet av helgonet och biskopen Mart av Tours. Legenden säger att han delade sin mantel med en tiggare på typiskt helgonmanér.
Mårtengåsfirandet som de pysslar med i Skåne är också till minne av Sankt Martin. "Martinsdagen firades ursprungligen inför den 40 dagar långa fastetiden som sträckte sig fram till jul, en influens i kristendomen som bottnar i det då starka bysantinska inflytandet. Julfastan inom katolska kyrkan är idag i princip borta, men återfinns ännu i delar av den ortodoxa kyrkan. Sista kvällen före fastan, benämnd fastenatt i Skåne, var befolkningens sista chans att smörja kråset. I delar av Tyskland, främst i Mainz och det övriga Rhenlandet, är detta firande än idag av stor betydelse. Martindagen var av tradition den dag då tiondet inkrävdes. Skatt betalades långt fram i historien in natura, bl.a. i gäss, inte minst eftersom vinterhållning av djur var dyrt" säger Wikipedia.
I min skola sjöng vi en sång om Martin med typ hundra verser, som jag efter lite youtubande förstår är översatt från tyskan. Jag älskade den sången och fick spela Sankt Martin en gång, med en riddarhjälm på huvet. Jag red in på skolgården på vår gamla ponny Kajsa och blev skitarg när Kajsa vägrade skritta in i folksamlingen eftersom lyktorna överallt skrämde henne. Dessutom så var allt godis slut när jag steg av hästen. Några år efter var det min syrras tur att spela helgon.
Sankt Martin, Sankt Martin,
Sankt Martin red i snö och vind
och kölden bet uti hans kind
Sankt Martin red med mod i barm
hans mantel den var vid och varm
osv
På tyska:
Sankt Martin, Sankt Martin,
Sankt Martin ritt durch Schnee und Wind,
sein Ross, das trug ihn fort geschwind.
Sankt Martin ritt mit leichtem Mut,
sein Mantel deckt ihn warm und gut.
Im Schnee saß, im Schnee saß,
im Schnee da saß ein armer Mann
hat Kleider nicht, hat Lumpen an.
„Oh helft mir doch in meiner Not,
sonst ist der bittre Frost mein Tod!“
Sankt Martin, Sankt Martin,
Sankt Martin zieht die Zügel an,
sein Ros steht still beim armen Mann.
Sankt Marttin mit dem Schwerte teilt,
Den warmen Mantel unverweilt.
Sankt Martin, Sankt Martin,
Sankt Martin gibt den halben still,
der Bettler rasch ihm danken will.
Sankt Martin aber ritt in Eil,
hinweg mit seinem Mantelteil.
