Samowar

Jag älskar tjejer. Häromdagen fikade jag på ett théhus med tre bra sådana. Vi gick till Tadshikische Teestube i Mitte.

"Die Tadshikische Teestube ist das Theaterrestaurant des Palais und ein Stück DDR-Kulturgeschichte zum Anfassen. Das Interieur entstammt komplett einem Stand der sowjetischen Teilrepublik Tadshikistan auf einer der Leipziger Messen der 70er Jahre und wurde der DDR als Geschenk überlassen."

DDR fick alltså det här théhuset (egentligen ett rum) i gåva på 70-talet av den sovjetiska delrepubliken Tadshikistan och interiören är traditionellt tadshikisk. De hade såklart samovarer och man kunde beställa en rysk théceremoni om man ville. Jag drack nån punchthéhistoria med apelsin och romrussin. Gott. Jag åt en Apfelstrudel också, även om den inte var det minsta rysk.

Smell you later

När jag ska sova luktar det kaffe från sängen. Det är ganska mysigt. Jag spillde kaffe på kudden för några dagar sedan och är lat och lite äcklig så det är kvar. Kaffe är en trygg lukt.

Andra lukter jag gillar:

- bensin
- röklukt på händerna
- häst när man borrar in näsan i manen
- hud som är varm med en liten liten aning av svett bredvid en i sängen
- Jenkatuggummit (finns de kvar?)
- Bottenhavet
- när man lånar en kompis tröja och den luktar kompis liksom, lite från deras tvättmedel, deras parfym och lite som kompisen själv
- skogen efter det har regnat
- lacknafta
-gamla sommarstugor
- de där dockorna vars kjolar kunde förvandlas till muffins, om någon minns? De luktade starkt av plast och artificiell jordgubb medmera
- tallskog när det är väldigt varmt, varm tall liksom, hehe

Luden

Idag har jag ätit Schoko Rosinen och skypat med min konstvetare och min geolog. Bra dag alltså. Apropå konst. Jag läste i museibloggen i DN, "Exhibionisten", om flickan på porträttet. Hon hette Antonietta Gonsalvus och hade hårväxt i hela ansiktet på grund av en ovanlig sjukdom som gick i familjen. Antoniettas pappa Petrus, lika hårig han, gavs bort som gåva för att roa den franske kungen Henrik II. Tavlan är målad av Lavinia Fontana ca 1595.

Promenad

En sån där promenad, runt Görlitzer Park, som gjorde mig hög på livet. Det kan vara att det finns en aning av vår i luften. Hörde första vårfågeln häromdan!

Lyssnar på Eldkvarn, sen ska jag göra krutonger av gammalt bröd.

Barbro Hörberg

Plötsligt häromdan fick jag en idé till en novell. Det händer aldrig. Men nu var jag mellan dröm och vakenhet och spann på ett gammalt uttryck som min mamma använde när jag var liten. Jag har också en tanke om stillastående. Ja hur fan skriver man om stillaståendet. Det får ligga en liten stund nu.

I stället så tänkte jag skriva lite om två svenska artister. Båda två upptäckte jag genom en samlingsskiva med det svenska 70-talet som jag köpte på rea på Coop i Linköping för kanske sju år sedan. Det var såklart mycket Hola Bandoola och Cornelis och sånt vältuggat, harvat. Men så: Barbro Hörberg. Hennes låt "Med ögon känsliga för grönt" var med. Texten var som en liten berättelse och Barbro sjöng så fint, lite släpigt. Hon var snygg och melankolisk på fotot som fanns i skivhäftet. Jag kom sen på att min mamma hade en av Barbros skivor på vinyl men vi hade inget att spela den på.

Barbro Hörberg föddes 1932 och dog redan 1976, i cancer. Hon komponerade och sjöng visor och var också revysångerska. Under en period i sitt liv bodde Barbro i Paris och började där översätta franska sånger till svenska. Hon skrev låtar till andra artister också, bland andra Lill-Babs och ABBA-Frida.

Många har jämfört Barbro Hörbergs texter med Sonja Åkessons dikter på grund av vardagsbetraktelserna och kvinnoperspektivet. Vissa låtar känns kanske lite daterade till utformningen men varje gång jag är i en park på våren så tänker jag på hennes låt. Och den där sista raden, när hon sjunger den, då är det fan ståpäls varje gång.

......

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.

Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.

Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu

........

Ett plus också för Barbros sköna stockholmska. (Den hörs kanske mest i de visor där hon liksom pratsjunger). Det är ingen Lidingö eller Hammarby Sjöstadstockholmska. Det är en varm stockholmska. En sådan som betraktar A-lagarna på bänken vid Medis och sjunger om dom att:

.....

Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in
vinden smeker hans kind som ingen har rört vid på länge, länge
Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till?
Gamla älskade barn, gamla älskade barn
vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt
till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

....

Kanske invänds det att den är lite sentimental. Jo. Men gamla älskade barn är sentimentala. "En gammal solstråle", det är så rart. Pontus Lundkvist skrev också uppskattande om den här visan nånstans.

Lyssna på den första sången:
http://www.youtube.com/watch?v=DUT4kJyHLIA

och den andra sången:
http://www.youtube.com/watch?v=Ajtf79W8QBg