Barbro Hörberg

Plötsligt häromdan fick jag en idé till en novell. Det händer aldrig. Men nu var jag mellan dröm och vakenhet och spann på ett gammalt uttryck som min mamma använde när jag var liten. Jag har också en tanke om stillastående. Ja hur fan skriver man om stillaståendet. Det får ligga en liten stund nu.

I stället så tänkte jag skriva lite om två svenska artister. Båda två upptäckte jag genom en samlingsskiva med det svenska 70-talet som jag köpte på rea på Coop i Linköping för kanske sju år sedan. Det var såklart mycket Hola Bandoola och Cornelis och sånt vältuggat, harvat. Men så: Barbro Hörberg. Hennes låt "Med ögon känsliga för grönt" var med. Texten var som en liten berättelse och Barbro sjöng så fint, lite släpigt. Hon var snygg och melankolisk på fotot som fanns i skivhäftet. Jag kom sen på att min mamma hade en av Barbros skivor på vinyl men vi hade inget att spela den på.

Barbro Hörberg föddes 1932 och dog redan 1976, i cancer. Hon komponerade och sjöng visor och var också revysångerska. Under en period i sitt liv bodde Barbro i Paris och började där översätta franska sånger till svenska. Hon skrev låtar till andra artister också, bland andra Lill-Babs och ABBA-Frida.

Många har jämfört Barbro Hörbergs texter med Sonja Åkessons dikter på grund av vardagsbetraktelserna och kvinnoperspektivet. Vissa låtar känns kanske lite daterade till utformningen men varje gång jag är i en park på våren så tänker jag på hennes låt. Och den där sista raden, när hon sjunger den, då är det fan ståpäls varje gång.

......

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.

Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.

Det regnade men bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya

Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu

........

Ett plus också för Barbros sköna stockholmska. (Den hörs kanske mest i de visor där hon liksom pratsjunger). Det är ingen Lidingö eller Hammarby Sjöstadstockholmska. Det är en varm stockholmska. En sådan som betraktar A-lagarna på bänken vid Medis och sjunger om dom att:

.....

Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in
vinden smeker hans kind som ingen har rört vid på länge, länge
Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till?
Gamla älskade barn, gamla älskade barn
vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt
till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

....

Kanske invänds det att den är lite sentimental. Jo. Men gamla älskade barn är sentimentala. "En gammal solstråle", det är så rart. Pontus Lundkvist skrev också uppskattande om den här visan nånstans.

Lyssna på den första sången:
http://www.youtube.com/watch?v=DUT4kJyHLIA

och den andra sången:
http://www.youtube.com/watch?v=Ajtf79W8QBg