Sitter i H:s säng och söker jobb. Det regnar hela tiden. Jag tog ett beslut och har nu sårat en person så mycket som jag aldrig sårat någon förut. Jag har förlorat en av mina bästa vänner. Det regnar hela tiden.
Jag vill trösta honom men det kan jag inte göra, det måste någon annan göra för det var jag som var svinet.
...
Senast det tog slut mellan mig och någon var i Umeå för ett antal år sedan och jag tror att jag upptäckte Electrelane i den vevan. Nu läser jag en recension sv deras spelning på Strand häromdagen.
"Electrelanes musik kommer springande mot en. Den är strippad på alla klichéer (well, nästan alla), den bär inte på något bullshit, den poserar inte tomt, den är varken fåfäng eller mållös. Den lyfter en i håret, spänner blicken i en och fyller en med vågor av skönhet och smärta, av hetta och tyngd. Den är ofta instrumental, har oftare närmare till ordet "jam" än till ordet "pop", och ändå låter den så direkt och välkomnande."
(...)
"Att Electrelane har en särskild plats i många indietjejers hjärtan är inte förvånande. De är liksom inte Belle and Sebastian - de är fyra kvinnor som är hårda, kompromisslösa och sinnessjukt begåvade. De är bättre och mer unika än alla andra sketna indierockband som består av några killar. Man blir lycklig bara av att veta att de finns. Att se gitarristen Mia Clarke stå i högklackat och gnida sin elgitarr mot förstärkaren för att krama ur så mycket oväsen som det går var helt underbart."
(http://annikaflynner.blogg.se/2011/july/electrelane-hornstull-strand-30072011.html)
Jag hade velat vara där. Hade velat bli genomsköljd av skränet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar